Det var inte länge sen han föddes -känns det som... Men nu har jag faktist insett att det är 6 år sen. Förstår ni? Vart tar åren vägen? Han har alltid varit min lilla kille.. Och jag började nästan gråta nu när jag insåg hur stor han verkligen har blivit. Han är inte liten längre. Jag tänker mig inte för, det går av bara farten att hjälpa han borsta tänderna när han sover här, hjälpa honom ur bilen när vi åkt nånstans osv. Det kommer bli så grymt synd om honom när han blir äldre, han kommer inte bara ha 2 föräldrar, han kommer ha 3, jag kommer vara efter honom som fan..bara för att han är min ögonsten. Men iallafall,  sist kollade han på mig och sa sen till mig ''men släpp, jag kan faktist själv'' jag fick en chock..
 
Skolan idag var så jävla lugn (som vanligt nu för tiden). Eftersom det är nobeldagen idag fick vi potatisgratäng och kött till lunch, sen glass till efterrätt hehe. Vi hade yoga och massage idag på idrotten så maten ligger och vilar fint i magen just nu. Anyway nu ska jag ta ett glas cola och sen byta om...

BTW min mobil är tillbaka till verkligheten och funkar som den ska..