Saker blir inte alltid så som man hoppas på, saker fungerar inte alltid så som man vill att dom ska. Men det är då man doppar ansiktet i kallt vatten, utdelar sig själv två lösa örfilar och försöker fokusera på det som verkligen är viktigt. . Det handlar inte om att aldrig falla, att aldrig gråta eller att aldrig må dåligt. Det handlar om att fortfarande hålla sig kvar, att aldrig ge upp även om man ligger på bottnen, gråter floder och mår skit. Man klarar mycket, även om man inte tror det..

Önskar sånna stunder som denna att jag bara kunde tro på mina egna ord, och lita på mig själv.. Förra gången kändes det så mycket lättare, visste liksom inte vad jag hade att vänta mig. Men nu då? Ytterligare 5 månader..Och jag vet vilket helvete det är. Tanken på att det är värre för dig gör så mycket ondare i mig..Egentligen förtjänar du ju det här, det är ju ditt eget fel. Vill bara att du ska veta att jag älskar dig och saknar dig redan...

Du är mitt allt mamma, tack för allting! Älskar dig så mycket.

Jag minns den gången du sårade mig som mest, du kanske har glömt det men jag påminns varje gång jag ser på dig. Även om jag just den studen sa att jag inte brydde mig, att jag kommit över dig och aldrig skulle gå tillbaka till dig om du så stod på dina knän och bad mig, så förlät jag dig ändå. Och den enda anledning till det är att jag trodde att jag behövde dig mer än nånting annat. Men hur kan man ha så fel?
Det enda jag behövde var att få komma bort från dig. Du förstod inte ens att du sårade mig. Nu har jag gått vidare, grattis du fick som du ville, men ändå så tycker du att jag gör fel. Alla säger att det är rätt åt dig, att du är avundsjuk osv. Jag antar att det dom säger är sant..Det här är inte ens i närheten utav vad du gjorde, så varför bryr jag mig? Varför tycker jag synd om dig varje gång jag ser dig? Varför får jag dåligt samvete när det är du som borde ha det? Kanske är det bara så för att jag vet hur ont det gör. Men du vill inte ha mig, men jag får inte heller vara någon annans...Men nu är det inte dina regler som gäller längre. Nu är det mina.

Den här låten är så fin och den träffar mig rakt i hjärtat verkligen.. Som om någon läst mina tankar och känt mina känslor och sedan gjort det till en text.

Du är mest lik Chuck!

Du är en slug och driftig person. Det finns två saker som ditt liv kretsar runt; pengar och fester. Du är inte en av de mest sympatiska människorna i världen, men vad gör det? Du får ändå alltid som du vill. Du spenderar hellre en dag vid poolen än att hjälpa andra människor.
Gör testet här



Huuh, sanningen svider lite ibland, eller...?

Jag har nästan i hela mitt liv varit rädd för att låta folk komma mig för nära. Nu syftar jag inte på kroppslig närhet. Utan jag är rädd för att folk ska veta för mycket om mig och lita på mig alldeles för mycket, då jag ibland inte ens litar på mig själv. Jag är rädd för att jag själv ska lita på någon mer än vad jag egentligen borde för att sen bli besviken och sårad.
Men mitt livs värsta rädsla har redan inträffat, och det är att älska någon (i det här fallet några) lite för mycket. Inte att älska så, utan själva principen. Att vara så beroende utav någon annan, att älska personen i fråga mer än vad man älskar sig själv. Sen dagen man förlorar personen (Därav anledningen till att jag inte vågar älska folk.).. Vafan ska man ta sig till då? Jag skulle tillexempel aldrig klara av att min mamma dog, speciellt inte i den här åldern. Jag börjar nästan gråta när jag tänker mig ett liv utav henne. Att säga upp vänskapen, göra slut osv. är inte samma sak som att förlora någon till döds. Vad som helst kan hända när som helst.. Man vet aldrig när livet ska ta slut, vilket gör mig jävligt rädd. Rädd för att gå ut och ta morgondagen.

Men jag vet väl i princip hur det känns att förlora någon som står en så nära...

Vissa saker ligger precis bakom pannbenet medans jag måste gräva så jävla djupt för att minnas andra.. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen riktigt. Frågar någon mig vad jag åt till middag i torsdags skulle jag inte kunna svara. Inte heller skulle jag kunna svara om någon skulle frågat vad jag gjorde i skolan förra veckan. Det värsta utav allt är att nu när jag skriver det här så försöker jag komma på vad jag gjort nu den här senaste månaden, men jag minns inte överhuvudtaget. Jag kan knappt komma ihåg vad jag åt till middag igår..

Men däremot så minns jag saker som hänt för år sen. Jag minns mycket väl vad jag gjorde sommaren 06 och jag minns många utav stunderna i skolan back in the days. Jag kommer ihåg nyårsafton 2000 som om den vore igår. Jag kommer ihåg så många av utlandsresorna som jag och min familj gjort när jag var liten, jag minns tillomed vad jag tänkte när jag var 6år och låg och vilade under ett parasoll på stranden i Cypern.  

Hur kommer det då sig att jag inte minns saker som jag vill och borde minnas..?

Det finns en tjej som ständigt ljuger om allt mellan himmel och jord. Om saker som är livsviktiga och om saker som betyder enormt mycket för vissa. Nu snackar jag inte bara vita lögner här och där utan helt sjuka saker.. Hon hittar på saker som en frisk människa aldrig nånsin skulle kunna hitta på. Förstår inte ens vart ifrån man får idén att ljuga om så viktiga saker. Och för något år sen gillade jag en kille som enkelt sagt bara lekte med mig och jag dög bara när det passade honom. Han gav mig falska förhoppningar och kom med dumma bortförklaringar till allting. Men jag var fortfarande lika kär, vad han än gjorde..Nu till själva grejen, min syster säger att det finns något som heter karma, att när den här killen verkligen blir kär i någon på riktigt så kommer hon skita i honom och det kommer förstöra hela hans värd.

Men jag vet inte riktigt om jag tror på karma..

För den här tjejen jag känner..Hon har vänt livet upp och ner för så många, men för henne verkar livet gå så fruktansvärt bra. Allt verkar gå så bra trots allt hon gjort mot andra och så vidare. Allt hon gör bara flyter på liksom..Men jag vet inte riktigt om jag borde vara förvånad? För det verkar som om alla elaka och fittiga personer kommer längst här i livet trots allt. De som förstör livet för andra lyckas ändå på något sätt klara sig så jävla bra. Varför är det så?

Tiden går så fort och jag hinner inte med...
Haha jag minns fan inte ens saker ifrån när jag var 12 liksom. Jo, men alltså, bara sånna grejer man har bilder på, och som man verkligen vill minnas. Annars inte. Jag blir helt seriöst RÄDD :S Snart kommer jag vara typ 40 bast och vara en tråkig jävla mamma som jobbar på dagarna, kommer hem, äter middag med min familj, hjälper mina barn med sina läxor lite grann, sätter mig framför TVn, sen går jag och lägger mig. Nästa dag så måste jag gå upp typ klockan halv 6 för att sen åka till jobbet typ 7. Sen likadant varenda fucking dag.. Nej, alltså det får verkligen aldrig hända :D Skulle spåra ur totalt. Menar bara att tiden går fort. För fort. Jag vill vara ung länge, dels för att det är så jävla mycket jag ska göra, så måste ha tid haha. Sen dels för att jag har så många fina, helt underbara(haha) vänner som jag är så rädd för att vi så småningom kommer att splittras. Kanske inte från första början, men sen med fuckingtiden kommer det hända iallafall..




Bild 1: Filip fiskar och Sacki står och är nyfiken som vanligt :D (+ typ halva Thomas huvud)
Bild 2: Bara lite vatten sådär..haha