Jag minns den gången du sårade mig som mest, du kanske har glömt det men jag påminns varje gång jag ser på dig. Även om jag just den studen sa att jag inte brydde mig, att jag kommit över dig och aldrig skulle gå tillbaka till dig om du så stod på dina knän och bad mig, så förlät jag dig ändå. Och den enda anledning till det är att jag trodde att jag behövde dig mer än nånting annat. Men hur kan man ha så fel?
Det enda jag behövde var att få komma bort från dig. Du förstod inte ens att du sårade mig. Nu har jag gått vidare, grattis du fick som du ville, men ändå så tycker du att jag gör fel. Alla säger att det är rätt åt dig, att du är avundsjuk osv. Jag antar att det dom säger är sant..Det här är inte ens i närheten utav vad du gjorde, så varför bryr jag mig? Varför tycker jag synd om dig varje gång jag ser dig? Varför får jag dåligt samvete när det är du som borde ha det? Kanske är det bara så för att jag vet hur ont det gör. Men du vill inte ha mig, men jag får inte heller vara någon annans...Men nu är det inte dina regler som gäller längre. Nu är det mina.